Daggmaskarnas rike up-side-down

De andra hedrar sina döda. Eller sina helgon. Eller firar Halloween med pumpor och godis.

Men för mig betyder månadsskiftet oktober-november bara en sak: dags att börja höstgräva.

Nästan alla löven har fallit från träden. Frosten är än så länge bara en tillfällig gäst. Nu är den rätta tiden.

Visserligen har jag tänkt anamma en odlingsmetod där höstgrävningen blir överflödig, där man fixar till den optimala jorden genom att täcka jorden och mata den med organiskt material.

Men min nya jordplätt är inte redo än för den metoden. Det finns kvickrot och nässlor som behöver kväsas. Det finns tung lerjord som behöver fluffas till.

Jag saknade den lätta, mullrika, sandjorden i Bohuslän lite. Men den här jorden har också sina kvaliteter. Det är tung lera, men daggmaskarna trivs. Några av dem är tjocka som ormar.

Utrymmet som vi har mätt upp är ungefär 50 kvadratmeter stort. Vi är två personer, och vi delar upp jobbet på minst tre arbetsdagar. Det blir max åtta kvadratmeter grävning per dag.

Mer ska man inte ta på sig om man är otränad. Grävning är tungt, om man dra på sig sträckningar och inflammationer om man är oförsiktig.

Men om om man tar det lugnt är arbetet underbart värmande och behagligt. Mössa på huvudet och stövlar på fötterna. Trycka ner spaden en spadtag djupt. Skära upp en koka med tre spadtag. Tippa den över kanten så att jorden hamnar upp och ner.

Där ska den ligga i vinter. Tanken är att frosten ska spränga upp kokan, så att jorden blir fluffig och fin till våren.

Genast har jag börjat drömma om alla grönsaker som ska växa här nästa säsong.

Totalt närproducerad Waldorfsallad

Kommer ni ihåg rotsellerin, som jag började förså i februari? Nu börjar de bli klara. Jag skördade de två första i dag. De ser ut som riktiga rotsellerier som man köper i affären, bara lite mindre. Men minst lika vita och fina.

Jag svängde ihop en Waldorfsallad, som jag serverade till lite rökt lax. I Waldorfsalladen ingick även äpplen, som jag plockade ungefär tre meter utanför köket.
Majonäsen hade jag vispat själv, men äggen var tyvärr inköpta. Hönorna ingår i den långsiktiga planen.

Inga valnötter fanns hemma, så jag ersatte med hasselnötter. De var också inköpta. Men i princip skulle jag kunna skörda hasselnötter. Det står ett par, tre buskar på tomten, och jag har även sett enstaka nötter på dem. Om vi hugger ner skuggande granar i närheten kanske det blir lite fler nötter.

Kalhygge ska bli nationalpark

Jag pillar ner ekollon i pop-up-krukorna och drömmer om en ekskog. Ekollonen har jag samlat ihop under ett antal gammelekar från olika håll i landskapet. Möjligen är det olagligt. Finns det inte någon passus i Västgötalagen som hänger kvar, om att ens svin inte får äta upp andras ollon?

Nå, jag tror inte att kommunen som äger ekarna hade för avsikt att föda sina svin med dessa 147 ekollon. Men om vi har tur kommer det snart att spira små ekplantor. Dem ska jag i så fall peta ner på kalhyggena. Och då kommer den före detta granplantagen från sextiotalet ersättas med en ädellövskog, ganska lik den som fanns här i landskapet innan människans jordbruk tog över naturen.

Funderar nu på hur man ska kunna sätta ekplantorna ihop med taggiga rosenbuskar, så att älg och rådjur inte äter upp dem. Någon som har tips?

"Tror ni på reinkarnation, eller?" frågade en kompis. Han syftade på ekars långa utvecklingstid. Det kommer att ta minst 25 år innan de ser hyfsat trädaktiga ut, och 120 år innan virket är klart för avverkning. Men då kommer hackspettar och insekter att trivas desto bättre.

Staten kanske köper in marken för att göra nationalpark. Om staten resonerade lite mer långsiktigt kunde den köpa in billiga kalhyggen redan nu, och göra hundraåriga naturbruksplaner. Det skulle spara pengar åt skattebetalarna.

Men så fungerar inte staten. I veckan träffade jag en dam som är rådgivare åt utrikesministern. Hon avslöjade att hon inte kan förklara någonting för ministern om konsekvenserna ligger längre fram i tiden än nästa val. Politiker har ett instinktivt filter mot allt som är mera långsiktigt, sa damen.

En läsare har frågat vad man ska göra i grönsakslandet just nu. Svaret är äta. September är en generös månad som nästan inte kräver någonting i arbetsinsatser, men erbjuder desto mer i skörd.

(Men just den läsaren som frågade tycker jag ska ta en stor röjlie och hugga ner sina snår av nässlor och vildhallon, alternativt skyddskläder och stora handskar och rycka upp dem för hand.)

Den här helgen har jag ätit de sista Amandinepotatiserna, gräslök, koriander, blandad grönsallad, haricots verts och italienska spritbönor. De senare bönorna är godast, sensationellt goda, faktiskt.

Jag är även mycket nöjd med den goda Amandinepotatis. Men salladsmixen är sådär, nästa år ska jag göra min egen mix av tre, fyra olika sorter.

Har kikat under gräsklipptäcket på rotsellerin. Den artar sig fint, men ska få några veckor till. Om några veckor ska jag även börja äta på jordärtskockorna.

Och i slutet av oktober är det dags att börja gräva upp det nya landet. Där kommer det att bli många fler grönsaker att skriva om än årets knappa skörd.

Och nej, jag tror inte på reinkarnation. Men däremot på långsiktigt tänkande.

Sprit och plommon

Tack, Husmoderns, för det fina receptet på plommon i konjak, som jag hittade via Kinna.

Än så länge får mina inläggningar och konserver plats i kylskåpet. Jag har kokat vinbärssylt och gjort rårörda lingon. Men snart är det dags att salta in svamp och syra vitkål och andra grönsaker. Då är det dags att ta i bruk den fina jordkällaren.

Jag ser för mitt inre hur de färgglada burkarna ska stå i prydliga rader på hyllorna.

De senaste helgerna har jag ägnat mig åt att sopa, skura, svavla och kalka källaren. När man vitkalkar stenväggarna blir det väldigt fint, nästan som som i en kyrka. Tyvärr tog kalken slut efter knappt halva källaren, så jag måste fortsätta nästa helg.

Svavlar gör man för att ta död på skadliga mikroorganismer. Vi köpte svavel i en färgaffär och lade det i en burk som vi satte i grillen. Sen bommade vi för ventiler och alla öppningar och tuttade på. Några dagar senare öppnade vi, vädrade ut lukten av ruttna ägg och började vitkalka väggarna.

Så tillreder jag mina grönsaker

Jag får dåligt samvete, för jag har försummat bloggen på grund av den påträngade verkligheten. Nu verkar en av mina adepter, Messerschmitt, ha lite problem med själva skördandet. Det är ju annars både lättare och roligare än att få liv i grönsakerna från början.

Min skörd i år är ytterst blygsam, eftersom jag paniksådde i en upphöjd blomrabatt under ett jättelikt äppelträd. Alldeles för lite sol, för lite fukt och för mycket äppelträdsrötter.

Men några potatisar har jag fått, Amandine och Marine. De är faktiskt sensationellt mycket godare än köpepotatisar. Den enklaste och godaste är att ånga dem med hjälp av en liten ångtillsats som man sätter i en kastrull. Det tar en kvart ungefär. Ibland gör jag potatissallad, blandar de kokta eller ångade potatisarna med en majonäs, smaksatt med lite kapris och gräslök. I dag råstekte jag potatisen, det blev också mycket lyckat.

Jag är lite osäker på hur det stora potatisracet egentligen avlöpte. Är det någon som gör anspråk på segern? Jag gör det definitivt inte, jag började skörda först i slutet av juli.

Sockerärtorna ångar jag också, cirka fem minuter. Det är väldigt viktigt att plocka dem tidigt, när skidorna fortfarande är späda och goda och innan själva ärtorna har blivit för stora. Om det har hunnit gå för långt, kan man sprita ut ärtorna och äta dem, och slänga skidorna, för de är bara goda när de är späda.

Bondbönorna måste man skala, det vill säga pilla ut fröna ur de stora, skumgummifodrade skidorna. Jag brukar ånga bondbönornas frön också, cirka tre minuter. Sedan slungar jag dem i lite olja, kryddad med vitlök och gärna lite persilja eller koriander. Noggranna människor skalar fröna, men det har jag inte tålamod till. Det blir gott ändå.

Sallaten har lyckats bäst av allt i år. Jag har sått flera olika sorter, och de som har lyckats bäst är en ljusgrön och en röd plocksallat. Dem sköljer jag och torkar noga. Sen river jag dem i småbitar och blandar med en senapsvinägrett: en del äppelcidervinäger, tre delar olivolja, lite salt, lite peppar, lite hackad vitlök och hackad fransk dragon och en stor tesked fransk senap.

Och så har jag plockat sex liter svarta vinbär, som jag kokte sylt på i dag med hjälp av färdigköpt syltsocker (lite fusk, men ibland behöver man genvägar).

Och så har jag plockat lite krusbär, men det blev väldigt lite på den enda busken som har överlevt mjöldaggspandemin.

Och så har jag plockat en hel korg full med gulkremlor och mandelkremlor och fyra kantareller i dag, och stekt i lite smör.

Och om en vecka eller två är det dags att skörda Gyllenkroks Astrakan.

Det är inte så väldigt långt kvar till Hugh på River Cottage.

Slåttergille mejar ner blomsteräng

Det blir ett mellanår för grönsaker i år. Under tiden lägger vi våra krafter på blomsterängen. Den ska skötas enligt konstens alla regler, för att uppnå max blomprakt.

I helgen höll vi ett slåttergille.

Ett slåttergille är alltså en festlighet kombinerad med arbetsläger. Några inbjudna får jobba hårt med liarna, och i gengäld får de mat och alkoholhaltiga drycker.

Vår ambition var att de gästerna dessutom skulle ha trevligt, samt att vi själva och några av gästerna skulle lära sig så mycket som möjligt om ängsslåtter och botanik.

Därför hade vi även bjudit in några avancerade botanister och slåtterexperter, däribland Ebbe som är född på tjugotalet och en stor auktoritet på både blommor och gammeldags jordbruk. Dessutom är han väldigt skicklig på att slå med lie.

K kom, med nyinköpt design-lie. Vi hade gärna velat pika honom för denna extravagans. Men det var bara att böja huvudet i respekt. Hans lie var den bästa av alla, och dessutom hade han på bara tre dagar tillägnat sig en teknik som till och med Ebbe var imponerad av. Lugnt, pendlande och harmoniskt svängde han lien gram och tillbaks. En sann naturbegåvning! Gräs och örter föll som käglor.

Vi andra kämpade på med mindre harmoniska rörelser. Lite för mycket hugg, lite för lite slag. Våra rumänienliar var väl så vackra som K:s designade. Orven (skaften) av ask kändes ergonomiskt helt korrekta. Men bladen fungerade inte särskilt bra. De är gjorda för att hamras enligt kontinentalt maner, inte för att slipas. De blev helt enkelt inte tillräckligt vassa.

Lärdomen är att vi antingen måste lära oss hamra fram en egg på bladet, vilket verkar väldigt svårt om man ska göra det rätt. Eller så måste vi köpa nya blad av en ståltyp som tål att slipas.

Tre fjärdedelar av ängen blev i alla fall slagen. Nu återstår att slå sista fjärdedelen, och att räfsa upp allt gräset. Det är viktigt, bara då blir marken utarmad på näring så att de skiraste blomstren trivs.

Ebbe tror att vi skulle kunna söka EU-bidrag för vår äng. Det skulle ge omkring tio tusen kronor om året. En bra slåtterbalk kostar ungefär så mycket, men det vore ju att ge upp lie-ambitionerna.

Skål! Brännvin och självhushåll

Jag har varit i Rumänien och studerat självhushåll. Två bondgårdar har jag bott på, den ena i Transylvanien och den andra lite längre norrut, nära gränsen till Ukraina, i regionen Maramurerna.

Bägge gårdarna hade två kor och en kalv, ett par grisar och ett tiotal hönor med en tupp. Den ena gården hade dessutom två arbetshästar och några får som betade upp i bergen. Nere vid huset fanns små prydliga grönsakstäppor. Större odlingar av potatis och majs låg på fält längre bort.

Till alla middagar ingick fritt brännvin. Så småningom fick jag veta hur det tillverkades. Utanför ladugården stod en destilleringsapparat. Den var mycket gediget byggd, inmurad i sten med en vedeldad ugn längst ned.

Bakom ladan stod två jättestora kaggar av trä. På hösten fyller man den ena med äpplen, som måste mosas, och den andra med plommon, som inte behöver behandlas alls.

Framåt våren har frukten jäst till sig. Då lägger man den jästa fruktmassan i destilleringsapparaten och eldar på. Alkoholen går upp i en slang och passerar ner genom en annan träkagge, som fylls med rinnande kylvatten.

Längst ner finns en kran, och där tappar man ut spriten.

Folket på gården blev väldigt förvånade när vi berättade att sådan hantering är förbjuden i Sverige.

Plommonbrännvinet var lite för starkt för min smak. Men vi fick också fantastiskt god blåbärs- och lingonlikör. Lagom stark och lagom söt. De varvade bara blåbär eller lingon med lite socker och hällde på ungefär 20 procent plommonsprit.